ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det

Är nästan på benen igen. Det värsta med att vara sjuk är att man blir nästan paralyserad av att man tycker så fruktansvärt synd om sig själv. Har känt mig döende. Legat och stirrat i taket och surat och gnytt. Mamma, som haft medeltidsvecka i skolan, har varit noga med att påminna mig om att jag kanske varit död om jag levt då, så lite positiv har jag ju ändå varit när jag legat och velat spy av all panodil. Kände första friskhetstecknet igår i samband med att jag läste på bipacksedeln på min antibiotika och kände lyckan rusa genom min kropp då jag insåg att min mirakelmedicin förmodligen skulle utrota eventuella orenheter på min hy också. Ligger i skrivande stund på gräsmattan, solar och stirrar misstänksamt runtomkring mig och väntar på att något livsfarligt djur ska komma och attackera mig. Om jag överlever dagen ska jag förhoppningsvis lämna min borg och försöka ta igen lite förlorad tid med lite skönt folk. Blev så till mig igår när jag pratade med slevin att hon inte hörde vad jag sa, så ja, jag behöver komma ut.