Det var ju inte ens kul...

Jaha. Då var det väl dags för lunch snart.
Jag fattar inte ens att jag längtade efter sånt här tråk för två dagar sedan.
Pensionär är nog inget yrke för mig ändå, hade hellre haft matte och lite irriterande men skönt folk omkring mig.

Hur länge står man ut?
Måste iofs hämta min naturkunskapsbok...

Allt är så tyst, för jag får bara ännu mer ont i huvudet av musik. Köksklockan tickar alldeles för högt. Diskmaskinen har också något mysko ljud för sig. Nä fyfan jag ska aldrig mer bli sjuk på riktigt...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0