Ätstörningar, depression, panikångest... Livet är väl allt bra kul? Hörrni?
Idag var årets hittills skönaste dag, rent vädermässigt. Så fort jag hade slutat vid elva satte sig solkåta Majsan och Sofia och gassade vid ett dagis. Jag satt och tittade på lite läskiga barn och hoppades på att de skulle chilla eller åtminstone ramla lite, och Sofia waynade om min intelligens och att pastasnubben inte hade falafel.
Ungefär som vanligt alltså.
Dessutom lyckades jag väcka och irritera Dennis lite vilket gjorde dagen liiite lyckligare. Satt på stora torg med Emma, Dennis och en slibbig Frapino och snackade lite skit. (Jag rekommenderar förresten inte Vaniljsmak på Frapinon, smakar gammal glassmix) Fast det bästa var att Malin klarade körkortet. Vi blev så glada att vi våldgästade henne i stallet med en flaska vin.
Hann klämma in lite psykologi också, satt max en kvart men lyckades ändå komma in i emo-moodet. Jag tror på allvar att jag är för klen för det ämnet, kanske för att jag tycker om att flyta runt och inte ta allt så seriöst.
Psykologi har hittills känts precis tvärtom; diagnoserna avlöser varandra och allt känns så pessi på något sätt. Förrutom drömteorierna kanske, de är bara skrattretande absurda.
Få se hur jag är när jag har lärt mig allt det här.
För det är inte tråkigt, det är bara lite jobbigt att konfrontera antalet sjukdomar och så.
Fat people is harder to kidnap
/Dennis
Ungefär som vanligt alltså.
Dessutom lyckades jag väcka och irritera Dennis lite vilket gjorde dagen liiite lyckligare. Satt på stora torg med Emma, Dennis och en slibbig Frapino och snackade lite skit. (Jag rekommenderar förresten inte Vaniljsmak på Frapinon, smakar gammal glassmix) Fast det bästa var att Malin klarade körkortet. Vi blev så glada att vi våldgästade henne i stallet med en flaska vin.
Hann klämma in lite psykologi också, satt max en kvart men lyckades ändå komma in i emo-moodet. Jag tror på allvar att jag är för klen för det ämnet, kanske för att jag tycker om att flyta runt och inte ta allt så seriöst.
Psykologi har hittills känts precis tvärtom; diagnoserna avlöser varandra och allt känns så pessi på något sätt. Förrutom drömteorierna kanske, de är bara skrattretande absurda.
Få se hur jag är när jag har lärt mig allt det här.
För det är inte tråkigt, det är bara lite jobbigt att konfrontera antalet sjukdomar och så.
Fat people is harder to kidnap
/Dennis
Kommentarer
Trackback
