Nostalgi på tal om Fyllinge in daylight.
Ge mig ett piller.
Det är speciellt att vara ute dagstid i Fyllinge, även om man bara cyklar förbi. Det är då man lägger märke till att allt är som förrut, men ändå inte. Gängen är desamma, 14- åringar som står utanför fritidsgården och skriker, svär, hatar och blir kära. Fast det är andra 14-åringar nu. De som var små, snoriga och lika rädda som tykna har växt och fått finnar.
Tjejerna som lekte häst har smink och har inte längre vitt, utan råttfärgat hår och åker buss själva.
Småkillarna har fått komplex och äter dom inte cheeseburgare, sitter dom vid datorn. Eller sparkar dom på lyktstolpar och hejar glatt, för de vet att det var vi som brukade göra det.
Skitungarna som trodde att man hette Jessica och undrade varför man trängde sig in i Majas hus, har äntligen fattat läget. Dom hotar inte längre en med att skvallra på en för att man har åkt moppe utan hjälm.
Grannens katt har antagligen kolat, för nu har mina små äckel hela området att festa på.
Det är nytt klotter om andra människor i busskuren, fast om man tittar efter noggrant kan man fortfarande se det man brukade se.
