but it's time to face the truth

jag var helt oförberedd igår. plötsligt stod han där och den där illamåendekänslan som uppkommer när jag tycker väldigt mkt om någon, infann sig. han var förvånad, den sista han trodde att han skulle se. har tänkt på honom sen dess, pratat med honom, men bara med ytan. om det inte hade varit på telefon som jag hade pratat med honom i idag, hade jag ruskat om honom. jag behöver ingen.
tror jag.

klockan springer iväg, ska träffa ellie nu :)



jag flyger högst av alla. tittar jag ner kan jag se dom.
men då faller jag nog.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0