Måndagen var så fantastisk, att inte ens regnet kunde låta bli den.
Jag vill bara meddela er att majsan fortfarande lever. Att naturkunskapen, mina mystiska kommentarer och oförklarliga skrattattacker redan är historia.
Tanken på att jag överhuvudtaget orkade gå upp tjugo över 6, träna och uthärda över tre timmar i en kyrka för att inte vara hemma förrän nio, känns helt bisarr. Hur fan tänkte jag i morse? Gav någon mig en fet överdos med serotonin, eller är jag bara så mekanisk att jag inte reflekterar över hur jävla jobbiga måndagar är längre..?
Min cykel har haft kompledigt idag.
Kommentarer
Trackback
